23 aug. 2016

Forskare vs politker del II


Här är en video om hur det ena stora politiska partiet i USA gick från att lyssna på forskarna om klimatfrågan till att förneka vetenskapen. Hur kunde detta ske? Senator John McCain ger faktiskt ett svar på det vid 1:20: det beror på inflytelserika särintressen som energi- och oljebolagen. Men det har nog också att göra med identitetspolitik: nu för tiden ses man inte längre som en riktig republikan om man lyssnar på forskarna.
Källa: Vox.

21 aug. 2016

Forskare vs politiker

Här är en video från det australiska TV-programmet Q&A där astrofysikern Brian Cox diskuterar klimatförändringarna med den australiske senatorn Malcolm Roberts (One Nation). 
Roberts spottar ur sig den ena klimatförvillargrodan efter den andra. Bl a påstår han att "Steve Goddard", vilket är en pseudonym för en ökänd klimatförvillarbloggare, har bevisat att NASA har manipulerat temperaturdata, och att det egentligen var lika varmt på 30- och 40-talen.
Gavin Schmidt från NASA svarade med ett Twitter med den här grafen, som visar hur NASAs globala temperaturserie har förändrats i olika revisioner sedan 1981.
Att beräkna den globala temperaturen (eller snarare temperaturanomalin, d v s avvikelsen från en viss referensperiod) utifrån data från mätstationer och fartyg spridda över jorden är en ganska komplicera affär. Var och hur man mäter förändras nämligen över tiden. Allt eftersom metoderna förbättras så förändras också tidsserierna. Som synes är skillnaderna för det senaste halvseklet inte särskilt stora.

Att påstå att temperaturdata manipuleras för att fejka en global uppvärmning är en grundbult i klimatförvillarnas konspirationsteoretiska argumentation, och tyvärr kommer de att fortsätta med detta oavsett hur många gånger de än blir motbevisade.

25 juli 2016

Dåliga nyheter från Stora Barriärrevet

The Guardian rapporterar om läget vid Stora Barriärrevet, och de har dåliga nyheter. Korallblekning har lett till att många av fiskarna där också har försvunnit.  Enligt Justin Marshall, University of Queensland, tyder detta på "en fullständig ekosystem-kollaps". (Detta verkar gälla reven vid Lizard Island).



Uppdatering: Här är en längre artikel från juni, som bl a tar upp hur australiska turistnäringen och regeringen har reagerat.

24 juli 2016

Hur står sig de senaste åren mot de senaste 2000 åren?


Jag blev lite nyfiken på hur de senaste årens globala temperaturer står sig mot tidigare temperaturer under historisk tid. Därför tog jag den här grafen (ovan) från den globala temperatur-rekonstruktionen från PAGES 2k-konsortiumet, publicerad 2013 (PDF här), som täcker de senaste 2000 åren (syns i den nedre halvan av figuren).  Jag satte in temperaturanomalierna från HADCRUT4 för 2014 (0,567 °C), 2015 (0,746 °C), och de första 5 månaderna av 2016 (0,930 °C). Jag matchade dessa mot temperaturskalan nere till höger (som är för HADCRUT4), men var tvungen att förlänga den ordentligt uppåt för att täcka de senaste temperaturerna. Klicka på bilden för att förstora! Tänk på att punkterna jag har lagt till tillhör den nedre kurvan, även om de skjuter upp i (och ovanför) de övre kurvorna.

De rekonstruerade temperaturerna är för 30-års-intervall, markerade med små fyrkanter i grafen (de blå fyrkanterna är vägda medelvärden över områden, de vita är ovägda medianer). T ex täcker den sista blå och den sista vita fyrkanten intervallet 1970-1999. Man får vara försiktig när man jämför 30-års-intervall med enskilda år: de enskilda årstemperaturerna kan variera med flera tiondelar inom ett sådant intervall. Som jämförelse har jag därför också lagt in medelvärdet för de senaste 30 åren (1986-2016, med 0,355 °C). Man bör naturligtvis också vara försiktig när man jämför proxies med uppmätta temperaturer.

Men även om man tar hänsyn till detta så ter sig de senaste årens globala temperaturer som exceptionella för de senaste 2000 åren. Och de temperaturerna är det normala nu. Under de fem första månaderna av 2016 hade vi visserligen en stark El Nino-topp och 2016 som helhet kommer att hamna lite lägre, men 2014 och 2015 är representativa för de temperaturer vi har nu. Eftersom den globala temperaturen knappast lär gå ner de närmste femton åren (tvärtom lär den öka ytterligare) så kommer, när vi har en ny hel trettioårsperiod (2000-2029) att lägga till, sannolikt också den att hamna någonstans där uppe.

Referenser
PAGES 2k Consortium. Continental-scale temperature variability during the past two millennia. Nature Geoscience 6, 339–346 (2013).


22 juli 2016

Om riktiga skeptiker och pseudoskeptiker

Ibland på den här bloggen skriver vi ”klimatskeptiker” inom citat-tecken. Det gör vi eftersom vi inte tycker att ”klimatskeptiker” är riktiga skeptiker. De är i stället pseudoskeptiker, vilket på många sätt är själva motsatsen till riktiga skeptiker. Det här inlägget (liksom den här bloggen) handlar främst om pseudoskeptiker inom klimatfrågan, men de finns naturligtvis inte bara där utan kan dyka upp varhelst vetenskap och fakta krockar med någons världsbild eller egenintresse. Vi har nog alla agerat som pseudoskeptiker vid något tillfälle.

Så vad är skillnaden mellan riktiga skeptiker och pseudoskeptiker?

Evidens

Riktiga skeptiker är personer som inte tror på en utsaga om det inte finns evidens (bevis) för denna. Om det däremot finns evidens så kan riktiga skeptiker låta sig övertygas. Hur starkt man tror på utsagan beror naturligtvis på pålitligheten och styrkan hos evidensen: det är allra bäst om det finns flera oberoende evidenslinjer. Ta t ex koldioxidens klimatpåverkan: det finns flera starka evidenslinjer för denna. Samtidigt är riktiga skeptiker alltid redo att ompröva sina ståndpunkter om det kommer ny evidens som pekar i en annan riktning.

Pseudoskeptiker, å andra sidan, är personer som inte låter sig övertygas om en viss utsaga oavsett hur starka evidens det finns för denna. De är i stället orubbligt övertygade att utsagan är falsk. Ibland ignorerar man bara evidensen, och ibland försöker man misstänkliggöra den: man kan t ex påstå att forskarna förfalskar data, och man väver komplicerade konspirationsteorier. Vilken ursäkt som helst verkar duga. Samtidigt är pseudoskeptiker ofta villiga att tro på alternativa utsagor som passar dem bättre även om det inte finns några eller enbart svaga evidens för dessa, eller om de rent av motsägs av evidensen.   Det finns t ex pseudoskeptiker som förkastar koldioxidens klimatpåverkan och i stället hävdar att solen ligger bakom uppvärmningen (detta trots att solen nu har väldigt låg aktivitet).  Även ”förklaringar” som saknar någon tydlig fysikalisk mekanism (”återhämtning från Lilla Istiden”, Evans ”Force X”) föredras framför koldioxiden.

Källkritik

Riktiga skeptiker sätter störst tillit till den vetenskapliga litteraturen. De är visserligen försiktiga med att dra för stora slutsatser av en enskild artikel, men om ett visst resultat har bekräftats av flera olika forskargrupper och/eller i flera olika publikationer så känns det säkrare för dem.  Nu är det naturligtvis inte alltid man har tid eller förmåga att läsa vetenskapliga artiklar, utan ibland får man vända sig till andra källor. I sådana fall gör riktiga skeptiker en trovärdighetsbedömning utifrån källans bakgrund och vilka källor denne i sin tur använder sig av. De försöker skilja saklig information från partsinlagor, propaganda och desinformation.

Pseudoskeptiker väljer bara den vetenskapliga litteraturen ibland, när det råkar passar dem, och ofta missförstår eller förvränger de den då. Lika gärna kan de uttrycka ett förakt mot den vetenskapliga litteraturen, och de letar ibland efter artiklar som de - i regel utan mycket till insikt - försöker förlöjliga. De vänder sig gärna till lobbyorganisationer som Global Warming Policy Foundation eller Heartland Institute, eller rena stollebloggar som WUWT, Jo Nova eller Hockeyschtick. Källkritiken lyser med sin frånvaro: deras val av källor bestäms snarare av huruvida dessa håller med dem. De söker därför gärna aktivt upp ren propaganda och desinformation och tar till sig och sprider vidare denna.
 

Konsensus

Riktiga skeptiker inser att konsensus (enighet) om en vetenskaplig utsaga uppstår när evidensen är tillräckligt starka för att övertyga (nästan) alla forskare inom området. Konsensus är möjligt tack vara att den vetenskapliga evidensen inte beror på de enskilda forskarnas kultur eller personliga åsikter. När man gör ett experiment med t ex IR-strålning och koldioxid, så spelar ens bakgrund ingen roll för utfallet. Om många forskare gör samma experiment, eller läser rapporter om det, så kan konsensus uppstå.

Pseudoskeptiker försöker utmåla konsensus som antingen någon slags popularitetsomröstning eller kompromissande, eller som något som anbefalls ovanifrån (från t ex IPCC).  De är ibland så desperata att de försöker dra paralleller mellan vetenskapligt konsensus inom klimatvetenskapen och Lysenkoismen, den katolska inkvisitionen, eller eugeniken.

Osäkerheter

En riktig skeptiker inser att osäkerheter är oundvikliga inom empiriska vetenskaper: observationer är sällan exakta, modeller är användbara förenklingar och inte kopior av verkligheten, teorier kan omprövas. De förstår också att det finns grader av osäkerhet, och de vet att det finns sätt att hantera osäkerheter när man drar slutsatser.

Bland pseudoskeptiker ser man framför allt tre olika attityder till osäkerheter:
Om inte allt är helt säkert så vet vi ingenting alls, och kan inte dra några som helst slutsatser.
Om det finns osäkerheter så kan vi välja de möjligheter eller utfall som passar oss bäst.
Vi måste vänta tills alla osäkerheter är borta.

Ta till exempel klimatkänsligheten, som i IPCCs senaste rapport uppskattas till mellan 1,5 °C och 4,5 °C. En riktig skeptiker tolkar detta som att det sanna värdet ligger där någonstans, och att man måste ta hänsyn till att både låga och höga värden i intervallet är möjliga.  Däremot är ett värde som 0,5 °C mycket osannolikt. En pseudoskeptiker, å andra sidan, kan se det som att vi inte vet någonting alls (vilket egentligen borde vara extremt oroande), eller som att man kan välja ett värde som man gillar (som 1,5 °C). Det går också att kombinera dessa två resonemang och välja t ex  0°C.

Att vänta på säkrare information kan ibland vara rimligt, men man måste väga in riskerna med att vänta och chanserna och nyttan med att faktiskt få bättre information. Chanserna att få en mycket mer precis uppskattning av klimatkänsligheten under det närmsta årtiondet är nog små, och även med ett lågt värde för klimatkänsligheten som 2,0 °C behöver vi faktiskt vidta åtgärder. Att bara vänta kan ha ett högt pris.

Evolutions-pseudoskeptiker tar det hela ett steg längre med sina God-of-the gaps-argument: där ser man hålen i vår kunskap om evolutionen som bevis för Guds styrande hand. Om hålen blir fyllda, t ex med nyupptäckta fossiler, så är det bara att gå vidare till andra hål.

Självinsikt

Riktiga skeptiker är medvetna om sina egna begränsningar. De vet att de kan vara partiska, och de vet att deras kunskaper är ofullständiga. De inser att om det är något som verkar konstigt så kan det bero att de själva har missförstått det: det behöver inte innebära att forskarna är korkade eller oärliga. Det är naturligtvis svårt - kanske rent av omöjligt – att alltid förhålla sig opartisk, men en riktig skeptiker försöker i alla fall.

Så är inte fallet med pseudoskeptiker. Själva poängen med att vara pseudoskeptiker är tvärt om att man sätter sina egna politiska eller religiösa uppfattningar, sina ekonomiska intressen eller helt enkelt sitt ego framför vad som är vetenskapligt korrekt. Det är därför pseudoskeptiker avfärdar eller ignorerar de evidens som finns, och de kommer väldigt ofta in på sina egna politiska (för klimat-pseudoskeptiker) eller religiösa (för evolutions-pseudoskeptiker) övertygelser i diskussionerna. De kan helt enkelt inte låta bli att prata om dem.

Pseudoskeptiker har för det mesta endast en fragmentarisk bild av det vetenskapliga läget – de känner främst till de talking points som är vanliga inom deras cirklar - och många av deras argument bygger på missförstånd eller avsiktliga förvrängningar.  Många klimat-pseudoskeptiker verkar t ex felaktigt tro att det antingen bara är koldioxid eller bara är naturliga faktorer (t ex solen) som påverkar klimatet. När CO2 och temperatur inte följs åt perfekt så drar de slutsatsen att det måste vara naturliga faktorer som helt styr temperaturen i stället. Att man inte heller kan uppvisa någon perfekt överensstämmelse mellan naturliga faktorer och temperatur verkar dock inte besvära dem.

Dunning-Kruger-effekten används ibland som ett tillhygge i debatter, men den har en saklig grund. Dunning-Kruger-effekten innebär att individer som är inkompetenta inom ett visst område tenderar att överskatta sin egen kompetens. Det krävs nämligen en viss kompetens för att korrekt kunna bedöma ens egen (och andras) kompetens. Samtidigt tenderar väldigt kompetenta individer att underskatta hur svårt det kan vara för andra att klara av eller förstå det som de själva klarar av eller förstår. Pseudoskeptiker har ofta låg kompetens och tenderar att missta sina egna missförstånd för överlägsna insikter. De tenderar även att underskatta kompetensen och intelligensen hos de riktiga experterna. Detta syns tydligt när man läser diskussionstrådar på klimat-pseudoskeptiska bloggar, där man ofta hånar och smutskastar experter.

Vetenskap och politik

Riktiga skeptiker ser gärna att vetenskapen informerar politiken. Vetenskapen kan och bör naturligtvis inte direkt styra politiken, men den kan peka på potentiella problem och lösningar.

Pseudoskeptiker, å andra sidan, har svårt att acceptera att vetenskapen går emot deras politiska eller religiösa uppfattningar. Därför uppfattar de istället vetenskapen som politiserad (t ex klimat-pseudoskeptiker) eller som en konkurrerande religion (t ex evolutions-pseudoskeptiker). Många av dem ser gärna att forskning som de finner politiskt obekväm läggs ned, som har skett t ex i Kanada under den tidigare konservativa regeringen i Kanada där forskningsbibliotek med miljödata har förstörts, och i Australien där klimatforskningen inom CSIRO håller på att slaktas. De ser ofta också positivt på politiskt motiverad förföljelse av forskare, som de republikanska kongressmännen Lamar Smiths och James Inhofes häxjakter. De politiserar alltså själva vetenskapen, och på ett väldigt destruktivt sätt.

Slutord

Så varför beter sig pseudoskeptiker på dessa sätt? Är de dumma? Är de onda? Nej, de är främst mänskliga. Vad vi människor tror är sant beror ofta bara delvis på vad det finns för evidens. Vi har svårare att acceptera sådant som utmanar vår världsbild. Vi påverkas också av vad de grupper som vi känner samhörighet med tycker, vare sig det är en politisk grupp, en viss kultur, ett religiöst samfund, eller en grupp supporters för en fotbollsklubb eller ett popband. Att gå emot gruppens övertygelser har ett pris, och det är inte alltid vi är villiga att betala detta pris.

Samtidigt vill vi också se oss själva som goda och duktiga personer som har förtjänat det vi har, som en fin bil eller en semesterresa till Thailand. Vi vill inte se oss själva som människor som skulle göra saker som hotar våra barns och barnbarns framtid.

Vi är också fåfänga, och om vi har hävdat en viss ståndpunkt så vill vi inte förlora ansiktet genom att erkänna att vi hade fel. Vi är naturligtvis också själviska (inom vissa gränser) och vi föredrar att inte tro på saker som kan bli kostsamma för oss.

Att vara en riktig skeptiker är svårt, eftersom man måste ta sig förbi alla dessa hinder.  Det är något man måste lära sig, och det kräver självinsikt och självdisciplin för att upprätthålla. Men en del frågor, som klimathotet, är för viktiga för att mötas med huvudet i den pseudoskeptiska sanden.

14 juli 2016

Observerade och modellerade förändringar i molnigheten

En artikel som just har publicerats online i Nature handlar om hur man har använt satellitdata för att undersöka hur molnigheten har förändrats sedan 1980-talet. Man fann en tydlig minskning av molntäcket runt 40N och 40S, dvs i gränsen mellan de subtropiska och tempererade klimatzonerna. Man fann också att molnens toppar har stigit under perioden. Detta stämmer väl överens med vad man ser i körningar med klimatmodeller. Man identifierar orsakerna som en ökning av växthusgaser, samt en återhämtning från effekterna av två stora vulkanutbrott i början av perioden (El Chichón 1982 och Pinatubo 1991) .   

Så här sammanfattar man konsekvenserna av studien:
Expansionen av subtropiska torra zoner leder till att mindre solstrålning reflekteras tillbaka till rymden. När molnens toppar stiger så blir deras växthuseffekt starkare. Båda dessa förändringar har en uppvärmande effekt på klimatet. Våra resultat tyder på att radiativa drivkrafter genom en kombination av antropogena växthusgaser och vulkaniska aerosoler har producerat observerade förändringar i molnighet under de senaste årtiondena som utgör positiva återkopplingar i klimatsystemet. Vi förväntar oss att en ökning av växthusgaser kommer att få dessa trender i molnigheten att fortsätta i framtiden, såvida de inte motverkas av oförutsägbara stora vulkanutbrott. 
"Positiva återkopplingar" betyder att den uppvärmande effekten av växthusgaser förstärks. Den totala uppvärmningen blir större. Detta är tyvärr dåliga nyheter: hur stora återkopplingarna är inverkar på våra chanser att förhindra en farlig uppvärmning i framtiden.

Referenser
Joel R. Norris, Robert J. Allen, Amato T. Evan, Mark D. Zelinka, Christopher W. O’Dell & Stephen A. Klein. Evidence for climate change in the satellite  cloud record. Nature, publicerad online 11 juli 2016.

Se även en artikel i Washington Post från 11 juli: The world’s clouds are in different places than they were 30 years ago.
Evidence for climate change in the satellite
cloud record
Joel R. Norris
1
, Robert J. Allen
2
, Amato T. Evan
1
, Mark D. Zelinka
3
, Christopher W. O’Dell
4
& Stephen A. Klein

Ozon-hålet börjar återhämta sig

Ozonhålet vid Antarktis i oktober 2015. Bildkälla: NASA Ozone Hole Watch.
En grupp forskare från MIT, NCAR i Boulder samt Leeds University har kommit fram till att ozonhålet över Antarktis börjar återhämta sig. Ozonhålet brukar växa till i september varje år och nå sin största utbredning i oktober. De här forskarna tittade särskilt på september och fann att hålet hade minskat för den månaden under perioden 2000 - 2015. Detta är en god nyhet, och bakom denna nyhet döljer sig en intressant historia om hur ozonhålet upptäcktes och vad som gjordes åt det.

Bildkälla: NASA
Ozon (O3) finns både i troposfären (som vid polerna sträcker sig från markytan till 8 km upp) och i stratosfären (från 8 till 50 km). Ozonansamlingen i stratosfären kallas för ozonskiktet, och det blockerar skadlig UV-strålning från solen. UV-strålning kan bl a orsaka hudcancer hos människor. Ozonskiktet är alltså viktigt för oss, men det var nära att vi helt ovetande förstörde det.

Bildkälla: Pinerest
År 1928 kom man på att man kunde använda klor-föreningar som kallas freoner (CFC på engelska) som kylmedium i kylskåp, frysar och luftkonditioneringsanläggningar. Dessa föreningar var säkrare än dem man använde tidigare: de senare var ofta giftiga, brandfarliga eller explosiva. Freoner blev snart standardmedia för kylning, och de började också användas som drivmedel i sprejflaskor. Vad man inte visste var att freoner från utsläpp och läckage kan föras upp i stratosfären, där freon-molekylerna bryts upp av UV-strålning så deras klor-atomer frigörs. Klor-atomerna reagerar sedan med ozonmolekyler och förstör dem. En enda klor-atom kan förstöra upp till 100,000 ozonmolekyler.

Bildkälla: ozonedepletion.info 
  Bilden ovan sammanfattar reaktionerna. När ozonhålet ovanför Antarktis bildas är dock det sista steget lite annorlunda: klormonoxid-molekylerna reagerar med varandra i stället för med fria syreatomer, eftersom det är ont om de senare. Dessutom finns det andra molekyler som kan binda klor-atomerna och på så sätt stoppa dem från att förstöra mer ozon. Men när det blir särskilt kallt (när vi har sommar på norra halvklotet) så binds dessa molekyler till ispartiklar i polarstratosfäriska moln (även kallade pärlemormoln) och kloret frigörs igen, som klor-molekyler. När så solen kommer upp igen (i slutet av augusti) så splittras molekylerna till kolatomer som kan börja förstöra ozonet än en gång. Det hela är ganska komplicerad, och Antarktis är en plats med speciella atmosfäriska förhållanden.

Under lång tid hade ingen någon aning om att det här pågick i stratosfären. Det var ren tur att två forskare, F. Sherwood Rowland och Mario Molina, i början av 1970-talet blev nyfikna på vad som hände med freonerna i atmosfären. De fann att freoner kan finnas kvar i troposfären i decennier, men när de kommer upp i stratosfären så bryts de ner av UV-strålningen och kan reagera med bl a ozon. De slog larm om att ozonskiktet var i fara, och deras upptäckt ledde till att flera länder, däribland Sverige, förbjöd freoner i sprejburkar. Rowland och Molina tilldelades ett mycket välförtjänt Nobelpris 1995, tillsammans med Paul Crutzen som hade visat att även kväveoxider kunde skada ozonskiktet.
Bildkälla: Scientific Assessment of  Ozone Depletion: 2014. Utgiven av WMO.
Ozonhålet över Antarktis uppstod först i slutet av 1970-talet. Det är egentligen inte så mycket ett hål som en uttunning av ozonskiktet. Det finns helt enkelt färre ozon-molekyler där. Ett liknande "hål", om än mindre, uppstod också över Arktis under vårmånaderna. 1987 visade provtagningar från flygplan över Antarktis ett tydligt samband mellan mer klor-monoxid och mindre ozon. Samma år skrev Europeiska Gemenskapen och 26 länder på Montreal-protokollet, som syftade till att fasa ut användningen av freoner. 2009 hade alla FN-medlemmar skrivit på protokollet.  

Det årliga ozonhålet över Antarktis är den mest dramatiska effekten av freon-utsläppen, men en uttunning av ozonskiktet syns också globalt. Den verkar dock ha stabiliserats under 1990-talet och en blygsam återhämtning kan nu skönjas. Att återhämtningen går långsamt beror på att freonerna är långlivade i troposfären. Därigenom kan de fortsätta att fylla på stratosfären i decennier.
Bildkälla: NAS.
Tack vare ett par nyfikna forskare som inte var rädda för att slå larm, och tack vare ett ansvarsfullt agerande av världens länder så lyckades man avvärja hotet mot ozonskiktet. Freoner hade visserligen varit till stor nytta som kylmedium, men riskerna med deras användning visade sig vara allt för stora. Industrin klagade högljutt men hittade dock snart alternativ till freonerna - vi har ju fortfarande kylskåp, frysar och luftkonditionering. Om inget hade gjorts, så kunde 60% av ozonskiktet varit borta år 2060.

Det fanns dock de som kämpade emot av ekonomiska och ideologiska skäl, och de argument de använde (och fortfarande använder) påminner mycket om de argument som "klimatskeptiker" använder. Ibland är det rent av samma personer: Fred Singer, Patrick J Michaels och Sallie Baliunas deltog i förnekandet av freoners skadlighet för ozonskiktet. Många organisationer med klimatförvillande på agendan har också varit aktiva i förnekandet av freon-ozon-problemet, som Cato Institute, George C Marshall Institute, Heritage Foundation och Heartland Institute.  Man ser också förnekanden poppa upp på klimatförvillarbloggar då och då, som det här inlägget från "The Climate Scam" från 2011  (senare exempel finns också). Många klimatförvillare ser troligen vad som hände som ett farligt föredöme: forskare upptäckte ett hot och det internationella samfundet agerade för att avvärja det. De kanske rent av ser Montreal-protokollet som ett huvud på den "gröna hydran" som de inbillar sig försöker förslava världen.

Mera läsning:
Som bonus: ett videoklipp med (den sannolika) presidentkandidaten Donald Trump om hårsprej och ozonskiktet. Se här för ett bemötande från FactCheck.org.