21 apr. 2017

Dags för "March for Science" - men glöm inte vad vetenskap är


Imorgon går March for Science av stapeln runt världen, så även i Stockholm. I Sverige blir det manifestationer i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Orsaken är från början den tilltagande antivetenskapligheten i världen, inte minst i USA:s högsta ledning, men det hela har utvecklats till en generell manifestation för vetenskapen.
Vetenskap är att ställa frågor och testa dem. Det är att tänka logiskt, metodiskt, öppet och nyfiket. Detta gäller alla vetenskapsområden: natur-, ingenjörs- och samhällsvetenskap, teknik, medicin, humaniora och matematik.
Vetenskap är inte bara för forskare. Vetenskap är en viktig del i det som utvecklar vår värld och berör därför oss alla.
Genom historien har vetenskapliga framsteg ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Diskussionerna kring vetenskap är en viktig del av det demokratiska samtalet. I tider då faktaresistens, "alternativa fakta" och falska nyheter alltmer konkurrerar med evidensbaserad kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt om uppmärksamheten är det dags att höja rösterna.
Vi tar ställning för forskningen och vill visa vad som gör vetenskapen unik som kunskapskälla, lyfta fram vikten av källkritik och acceptans för oliktänkande och ifrågasättande.
Flera har påpekat risken att en sådan här manifestation kapas för politiska ändamål och det har förekommit en del tecken på detta i USA. Desto viktigare att vi som kommer dit manifesterar just för vetenskapen och kommer ihåg vetenskapens gränser - vetenskap kan inte avgöra normativa frågor (däremot kan man förstås mäta effekter av normativa ställningstaganden, men det är något helt annat). Christian Azar har skrivit en oerhört bra artikel om detta i dagens DN. Här är ett utdrag, men läs för Guds (eller kanske främst för din egen) skull hela artikeln.
Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.
Läs resten av artikeln här. Kom och manifestera för vetenskapen.

5 kommentarer:

  1. @ Uppsala

    Just precisely. Jeg skulle akkurat til å nevne det selv.

    Personlig er jeg for tiden aller mest engasjert og forarget over at kjemien synes å trakasseres alvorlig i vårt samfunn, så man knapt lenger kan få tak i selv de mest trivielle og ufarlige arbeidskjemikalier, og knapt heller pyrex glass og pipetter.

    SvaraRadera
  2. @ Uppsala

    "Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunnskapskälla(....) . Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta ock vetenskaplig kunnskap"

    Jeg ser at dette poeng innskjerpes og aksentueres av mange, men der er jeg virkelig ikke helt med. Det har personlige årsaker fra både studier og trening og arbeid. Jeg er interfakultær blant annet, og særlig effektiv og dreven musikkakustiker og artistisk instrumentbygger på vitenskapelig grunn, så mye som en sann pytagoreer skulle jeg tro. Hvor det handler i alle fall om the harmonical morphology and physics of oscillating air from enlighted, conscious audical and musikal minds point of wiew. (å vite å kunne tyde oscillatorfysikken heller direkte på øremål)

    Hvis det emosjonale og verdi- ladede nemlig .... særlig matematisk rasjonale ( det som virkelig griper og røsker i sjelen og følelsene og beveger menneskene..)ikke der henger nøye sammen som høyre og venstre hånd og venstre og høyre hjerneflette..... ja, så er man sterkt handicappet og nærmest hjelpeløs som musikkakustiker. Det er som å være kunstmaler uten å kjenne sin palett og farvenes natur, alternativt fremmedkulturell til geometrien og rommet og proporsjonene.

    Tro og tanke og tanke og følelse må oppgå i syntese. Hvilket er en egen og sterk erfaring både i kunst og vitenskap, som ikke skal motarbeides eller forbys.

    For da slipper fagidiotene og dilettantene til og forkvakler og ruinerer faget.

    Jeg sa det en gang til en "en- vis" fysiker som mente man måtte ha 2 legs for proper walking. At man må også ha hodet i historisk korrekt posisjon når man vandrer i akustikken, ikke bære det alternativt under høyre og venstre arm med armen i bind!

    Da døde han.

    Så dette jeg her sier er nok en sterk påstand.

    Paven sa "Der er intet naturlig jernteppe mellom tro og tanke, begge må sømme seg, og ved kollisjonsfare har troen vikeplikt. (Gamle professor Ratzinger. Han lever enn...)

    Jeg er som sagt ikke helt med på det skarpe skillet eller jernteppet mellom tanke og følelse , det forholder seg heller som farve og form i et billede, eller ord og melodi i en sang. Det må oppgå i syntese for virkelig å være effektivt, krav om annet annet er menneskelig uverdig.

    Hva som heller må tuktes og opplyses og trenes og kanskje rettes så det muligvis kan gå i hop, er både troen og tanken mener jeg. Det er slett ikke så likegyldig både hva man tror og hva man tenker, og særlig om det kolliderer eller spriker.

    Så jeg kan ikke gå med på at science skal være så maktesløs eller så steril i verdispørsmål og etiske spørsmål. Da havner det politiske og etiske også ratt ut i det absurde og utenkelige og faktaresistente.

    Dette "I am no scientist but...!" er perverst.

    Se det heller som høyre og venstre hånd eller det å kunne synge en sang. Da må det formelle og rasjonale og det verdiladede og emosjonale samarbeide og oppgå i en høyere syntese. Er det "Ånd" man kaller det?

    Vi har det samme i for eksempel artistisk teknologi og ingeniørkunst.

    Jeg tror heller mye av problemet er at sånne ting har slett ikke alle lært seg å beherske, på grunn av Entfremdung der Arbeit og klassekampen mot realfagene og faktaresistens i miljø og verdi-begrepene osv.

    Men dette får kanskje bli en annen debatt. Foreløpig applauderer jeg bare og roper Hurraaa! for arrangemanget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Så jeg kan ikke gå med på at science skal være så maktesløs eller så steril i verdispørsmål og etiske spørsmål. Da havner det politiske og etiske også ratt ut i det absurde og utenkelige og faktaresistente."

      Icke, då.

      Den rätta ethiken uppenbarades h o h för c:a 2000 år sedan. Modern vetenskap kan hvarken lägga till eller dra ifrån, Gud är en bättre vetenskapare än professorerna.

      Radera
  3. Christian Azars artikel förenklar. Jag lyckades inte googla fram beskrivningen av forskarrollen på 5 min (och orkar inte lägga typ en halvtimme på det), men jag vill minnas att det ingår något i stil med att (om tillfälle ges) informera om möjliga praktiska konsekvenser, samt analysera inom vilka områden (utanför elfenbenstornet) den nya kunskapen kan användas.

    Exakt när och hur man ifrån denna roll kliver över linjen och blir agitator är faktiskt rätt så subjektivt. Man har ju också rätten att som privat-person tycka saker - det finns många som blir forskare just för att de brinner för något och vill reda ut hur det ligger till. Jag skulle säga att det finns en rätt flexibel linje, där man går först från att informera, sedan till att hjälpa implementera, sedan till att bli agitator och sedan till att bli vetenskapshaverist (när man börjar överdriva forskningen implikationer).

    Men, att som t ex klimatforskare (om man nu lyckas få strålkastarna på sig, långt ifrån alla forskare får sina 15 minuter av det) påpeka "Dessa politiska beslut är ej behjälpliga, om ni önskar uppnå X, men dessa är det, och här är varför" är faktiskt en del av forskarrollen. Att därifrån föreslå "Dessa beslut är de ni bör ta" kan vara att passera gränsen, men också inte. T ex, hittar man en ny medicin mot alzheimers, då är det nästan oetiskt att INTE propagera för den, likadant kan klimatforskare även i sin roll som forskare propagera för åtgärder - i den mån de kan belägga att de fungerar.

    Synen på forskare som underkastade politiker och ekonomer och dylikt, som endast bör uttala sig när de blir tillfrågade, är en agenda som pushas av vetenskapsförnekare. Och som tyvärr verkar ha svalts med hull och hår, inte bara av folk i allmänhet men många forskare själva.

    För att förtydliga; det är INTE oetiskt att informera om vad den egna (eller för den delen andras) forskning betyder, och vilka praktiska konsekvenser detta kan innebära samt föreslå lösningar. Tvärtom är det en del av forskarrollen (igen, om man nu råkar få strålkastarna på sig). Det finns en gräns där börjar utnyttja den plattform given åt forskare över vad som är accepterbart, och bör vara tydlig med att man uttalar sig som privatperson, inte som representant för, ja, vad högskola eller dylikt man nu representerar - men medan detta är ett eget ansvar till stor del, har ju också arbetsgivare en skyldighet att dra i tyglarna när man börjar skena. Linköpings universitet, t ex, bör väl kräva att Ingemar Nordin bättre tydliggör när han uttalar sig i egenskap av privatperson är när han representerar Linköpings universitet.

    Jag tycker inte forskare ska vara rädda för att råka politisera sin forskning; om din forskning nu har politiska konsekvenser, då är det faktiskt tvärtom en plikt att diskutera dessa. Det finns ingen vare sig juridisk eller etisk munkavel som förbinder dig att inte förmedla din kunskap, eller dess implikationer, hur många man nu än råkar stampa på tårna därför att de har svårt att acceptera dina slutsatser (eller snarare, svårt att acceptera att dina slutsatser blir allmängods). Det är, återigen, tvärtom - du missköter din forskarroll om du INTE sätter din forskning i sitt rätta sammanhang, oavsett graden av politik detta inbegriper.

    Jag tror inte heller man behöver vara särskilt orolig att vetenskapen skulle kunna kidnappas av tyckare; forskare är överlag intelligenta personer, som bör kunna avgöra var gränsen går, alldeles på egen hand. Och om inte, så bör arbetsgivare sätta ner foten. Och om inte, så tenderar övriga forskare att belysa problem med kidnappad vetenskap, varhän detta än uppstår.

    SvaraRadera

Tips: Använd gärna signatur när du kommenterar. Det underlättar samtalet